Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det

En av mina största rädslor är att bli som en av mina gamla släktingar.
Jag älskar henne högt, men hon är så fruktansvärt bitter.. Ser allting negativt och gläds nästan aldrig åt något, en riktig energisugare..

Något jag insett alltmer är att jag själv har väldigt lätt för att se det negativa framför det positiva. Jag brukar nästan alltid tycka att allt dåligt som hänt och är, väger upp det positiva som finns runt omkring mig.
Vilket är väldigt sorgligt när man så sakteliga börjar inse hur lycklig man egentligen borde vara.

Jag jobbar väldigt mycket med mig själv, och något som alltid fascinerat mig är människans psyke. Jag läser en del böcker om självutveckling och positivt tänkande, vilket jag verkligen behöver då jag lätt hamnar i en ond cirkel av negativa tankar följt av negativa handlingar..
Jag tycker själv att jag har haft ett par väldigt tuffa år bakom mig, och det har påverkat mig enormt negativt. Dock så har jag börjat förstå hur allt egentligen hänger ihop, det sitter i huvudsak inte i det dåliga som hänt och fortfarande händer.. Det negativa sitter i mitt huvud.
Ganska mycket som ordspråket "Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det".
Fine, det kan vara skit runtomkring en och självklart påverkas man av det. Frågan är bara hur pass mycket energi man vill lägga på att må dåligt?

Jag tror att vi människor styr så mycket mer än vad vi någonsin kan ana med våra tankar, har man i grunden en positiv inställning så känns och går faktiskt saker betydligt lättare.
Min släkting som jag nämnde har haft det väldigt svårt av medicinska orsaker, hennes kropp tycks ge vika allt mer och det är ganska självklart att man blir bitter av det, vem skulle inte?
Men min teori är ändå att våra tankar/vårt psykiska välmående och vår kropps välmående hänger ihop. Om du gräver ner dig i negativa tankar och hamnar i den här destruktiva tankecirkeln så påverkas tillslut även din kropp, rent fysiskt utav det.

Jag är åtminstone beviset för mig själv, när jag mådde som allra sämst rent psykiskt ville inte min kropp fungera alls, jag kände mig som en 80 årig tant, hade krämpor överallt och var ständigt sjuk.
Jag skulle inte vilja säga att jag är den lyckligaste människan på jorden just nu heller, men, jag har börjat lära mig att ändra mitt väldigt destruktiva tankemönster och känner mig i grunden mycket gladare än vad jag gjort på länge. Vilket även min kropp börjat reagera på.

Någon som läser det här kanske tycker att det är nonsens, för har man det väldigt tufft runtomkring så är det svårt att tänka positivt.
Men tro mig, jag har själv varit där.. alltför många gånger. Det går att vända på allt, bara man vågar tro på sin egen tankekraft. Må låta flummigt men det är sant.

Lyckan finns inte runt omkring oss, den finns inom oss.